|
I dag är det askonsdagen, den första
dagen i fastan. Dagen firas världen över och även här i Nyköping (se dagens
Sörmlands Nyheter) ritar prästerna enligt urgammal tradition kors i pannorna
på människor med en blandning av fett och aska.
Aska står för rening och just blandning
av aska och fett har sedan urminnes tider använts för personlig hygien. Våra
dagars tvål och såpa är moderna former för i grunden samma princip.
Aska står också för pånyttfödelse, och
redan de gamla egyptierna kände till askans betydelse som gödningsmedel. På 1700-talet kom detta
emellertid att betvivlas, se till exempel Åkerbrukets chemiska grunder från 1761
av "lantbrukskemins fader" Johan Gotschalk Wallerius, som var
professor i kemi i Uppsala. Problemet var att viktsökningen hos en växt inte
kunde ställas i relation till någon motsvarande viktsminskning hos den jord
som den växte i, varför man antog att växten fick sin näring av vattnet. Ett
annat problem var att askan användes till många olika ändamål och ansågs
alldeles för värdefull för att användas i åkerbruket. Därmed fanns det
knappast några möjligheter att ge denna fråga någon hög prioritet i dåtidens
"Askprogram".
Det brukar tillskrivas den tyske kemisten
Justus von Liebig "konstgödningsindustrins fader" att ha klarlagt
växtnäringsämnenas betydelse. (Se till exempel Organic Chemistry in its
Application to Agriculture and Physiology publicerad år 1840)
Tekedo kan emellertid i dag avslöja att Torbern
Bergman i sin bok Physisk beskrivning öfver jordklotet redan 1774
förstått askämnenas betydelse för naturens kretslopp,
se utdrag här.
Visserligen börjar han med att redovisa den gängse synen som några år
tidigare hade etablerats av hans företrädare på professuren i kemi i Uppsala
(se ovan), men därefter redogör han korrekt för askämnenas betydelse grundat
på kemiska analyser. |
Vän av ordning undrar kanske nu hur det kunde gå att göra kemiska
analyser långt innan grundämnena fanns etablerade i början av 1800-talet.
Det kunde man faktiskt, vilket framgår av en "rapport" med askanalyser från
år 1783 skriven av den franske kemisten Antoine Laurent Lavoisier, se
här,
här och
här. I
avsaknad av moderna kemiska beteckningar och formler fick han skriva "sel
marin" när han menade klorider och "alcali fixe" när han menade
alkalikarbonat. (Alcali fixe kunde förresten redan då delas upp i "alcali
minerale" = natriumkarbonat och "alcali vegetabilie" = kaliumkarbonat.)
Efter upptäckten av grundämnena blev
protokollen från askanalyserna utförligare, och data framtagna av Berthier
återges i Lärobok i kemien, femte delen som utkom 1828, skriven av
Jöns Jakob Berzelius, se
här.
I dag får vi askanalyser i mängd med
massor av ppm för hela periodiska systemet. Dessa ämnen har alltid funnits i
kretsloppet och använts även till de mest kroppsnära ändamål (bland annat
hygien och matberedning) i många tusen år. Att utvärdera och tänka går
emellertid inte fortare i dag än på 1700-talet. Fortfarande görs
bland annat myndighetsbedömningar utgående från enbart viktsförhållandena, det vill säga
samma typ av misstolkning som Wallerius gjorde. Farligheten hos grundämnen som
finns i låga halter i askor är faktiskt inte alls direkt relaterad till
deras viktsandelar. Detta finns visat i bland annat ett antal rapporter från
Värmeforsks program för Miljöriktig användning av askor samt i
rapporter från Avfall Sverige. Hur många år skall det dröja innan det
kommer en ny Liebig, som blir trodd när han eller hon säger att det är
förekomstformerna och tillgängligheterna som skall räknas?
Telge AB tackas för medverkan i samband
med
framtagning av underlag till denna betraktelse. |
